Sittar jag i fotöljen i "min hörna" kan jag titta ut. Bara titta ut. Trots att jag har bott vid havet i 17 år har jag nästan aldrig suttit och bara tittat ut. Nu ser jag inte havet längre. Himmel och skog. Lite trafik och några hyreshus. Men det är så skönt att bara sitta där.
F.d. maken har inte kommunicierat med mig överhuvudtaget på dessa veckorna förutom på mötet med advokaten. Har han inget att säga? Saknar han inte oss?
Gamla huset känns dammigt och ruttet. Instängt och dött. Det är inte roligt att komma dit. Jag har fortfarande mycket saker kvar att tömma från huset och i helgen får jag ta ett ryck. Ser inte fram mot det alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar