Jag fick ett mail....

"Vi måste pratas vid" skrev du.

Du kände att du måste maila mig och skriva att vi måste prata. Du som har tigit dig igenom livet, du som är lika pratsam som en mussla.

"Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta så här. Det var länge sedan vi delade våra drömmar med varandra." Vilket hån! 

Jag känner mig lurad på mitt liv, varför har jag varit gift med dig i 27 år? Vad fick jag ut av detta livet? Ett liv i ensamhet i familjen, ett liv utan känslor, utan kramar utan sex utan värme utan omsorg.

Våra barn är stora nu, jag har haft enorm glädje av att vara mamma till dom. Jag har älskat dom varje dag och fått följa med på deras resa ut i vuxenvärlden. Du har aldrig offrat någon tid på dom. Du kunde aldrig begripa att du skulle finnas där även för dom. 

Konstigt att du mailar att - vi måste prata. Och sedan inte ens ringer en signal på telefonen utan åker på tjänsteresa i flera dagar utan kontakt. Vill du prata så måste du prata. Vill du tiga så tig för dig själv. Det är inte mitt fel!

Skyll dig själv!