Det blev inte alls bra

När maken kom hem igår övermannades jag av en hemsk ilska och sa en massa dumma saker som gjorde dottern ledsen. Att han blev ledsen gjorde inget men att tappa dotterns förtroende just då kändes tråkigt när jag väl tänkte över situationen. Jag kunde sova för jag tog både ångest- och sömnmedel. 

Idag har vi tittat på lägenheter i ett nybyggt bostadsrättshus. Superfina och man vill verkligen flytta in direkt. Hoppas jag får så mycket pengar så att detta kan bli möjligt! Bara ett par tre miljoner så har jag mitt på det torra. Haha.

Har slängt massor med skräp och eftersom det var sophämtning idag fyllde jag tunnan så att den nästan svämmade över. Nu är jag i tvättstugan och röjer. Ska man slänga sina gamla kläder som man inte gillar riktigt längre? Kommer man att bli smalare eller tjockare av denna krisen? Men utslitna jeans är ändå utslitna så dom kan hamna i säcken redan nu.

Snart kommer paniken hem igen

Skrev själv ett sms och frågade när maken tänkte anlända i staden igen. Kl 18 idag var svaret. Panikont i magen igen och stress. Hur står man ut att ha en i huset som man inte vill ha här? När han säger att det är hans hem precis lika mycket som mitt hem - vad säger jag då? Det är outhärdligt. 

Efter en natt när jag vaknade första gången vid midnatt trots sömnmedel undrar jag hur jag ska kunna sova i natt. Det får bli dubbel sömn-dos tror jag. Sova och vara vaken. Jobbigt båda två. Somna och höra hur han går omkring i huset och inte tycker om mig längre.

Måste iväg

Kan inte jobba hemma som jag brukar. Jag måste iväg till jobbet och få miljöombyte och slippa bli distraherad av saker som borde göras eller saker som jag är orolig för att sakna. Har möte hos advokaten nästa vecka och tänkte skriva en lista på händelser och saker jag äger tills dess. Men först måste jag som sagt göra lite nytta så att min chef blir glad.

Dottern är på ett konstant dåligt humör och det vanligaste ljudet från henne är djupa suckar. Förmodligen är det samma med mig. Svårt att vara den som ska pigga upp henne. 

Förstår inte hur "maken" kan åka på tjänsteresa och inte ens ringa till henne. Att han inte vill prata med mig är en sak men varför inte försöka sitt allra bästa att behålla kontakten med henne? Hon är faktiskt inte så stor än.

Terapi, advokat och lägenhet

Igår var jag hos min terapeut. Jag är så glad att jag har henne. Hon blev uppriktigt förvånad och häpen över hur läget hade ändrats på bara en vecka. Så skönt att vi redan har jobbat ihop så länge med mina känslor och tankar så det är kort startsträcka för att komma till dom viktiga sakerna. 

Jag försökte börja med att hitta en advokat igår. Tyvärr visade det sig omgående att den som jag helst ville ha hade "jävsituation" och det förvånade mig inte eftersom makens företag givetvis också anlitar den bästa advokaten. Jobbar vidare på detta.

Idag kom jag att tänka på lägenheterna som är nybyggda och inflyttningsklara inte så långt härifrån. Jag har bokat tid med mäklaren i övermorgon och förhoppningsvis vill dottern följa med dit och kanske kan det kännas lite ljusare när vi börjar sikta mot ett nytt fint boende. Lite jobbigt att inte ha någon aning om hur den ekonomiska situationen kommer att se ut. Vilken hyra kan jag betala? Vilken insats kan jag betala?

Höghastighetspuls

Hjärtat bankar snabbare och snabbare. Jag befinner mig i konstant stress. Men jag är glad att jag kunde sova hyfsat i natt i alla fall. Idag ska döttrarna och jag åka till mitt föräldrahem och uppvakta morfar som fyllt 75 år. Skilsmässogubben ska spela golf. Han borde ha ett eget kök för jag står inte ut med att han sitter där och ser ut som en päst padda. Han tar definitivt för stor plats. 

Ont i magen

Så mycket gråt jag har. Kan inte hålla ögonen klara. 

Tog en promenad men det känns pinsamt att gå omkring och gråta när man möter grannar på cykel och i bil. Känner mig orkeslös.

Oroar mig för vad som händer om jag blir sjuk. Vem kan skjutsa mig till akuten? Vem hämtar mig från sjukhuset? Ont i magen. Tänk om det är samma onda som jag hade i somras? Tänk om jag blir dålig?

Krispanik.

Svullna ögon, många frågor

Vaknar efter en jobbig dröm, klockan är fyra och det börjar ljusna borta över Öland. 

Ögonen känns som svullna geleråttor, huvudet är svampigt.

Letar rätt på huskatalogen i bokhyllan, börjar fundera på om jag ska bygga mitt nya drömhus. Oroar mig för pengar. Hur ska jag ha råd att betala bensinen? Kan jag verkligen bo på landet och vara beroende av bil för att komma någonstans?

Gör mentalt en lista, säga upp telefonen, säga upp gymmedlemskapet, inte köpa nya jeans, äta kokt potatis till middag varje dag, hitta billigt schampoo på Lidl.

Får leta rätt på min dagbok och skriva ner allting.

Slänga bråte, slänga skräp. Packa mina saker. Roffa åt mig allt som det bara går. Vilka saker är mina i köket? Slänga mina krukväxter. Strunta i att plantera ut mina småplantor som växer i fönstret. Gräva klart i landen så att huset går att sälja.

Min kanin. Flytta henne till nya hemmet. 

Lägenhet eller torpet? 

Kan man bo utan att se havet?

Hur ska jag kunna sköta mitt jobb?

Skilsmässa? Livspanik!

Så kom du hem och sa att det bästa är om vi skiljer på oss.

Jag hatar dig din ruttna kålrot, det är min spontana tanke. Och det som jag spontant säger! Du har stulit mitt liv. Du har tagit 30 år av mitt liv och kvävt.

Jag har pratat med barnen men du fick själv ge dem beskedet. Sally kom ut och tröstade mig i köket. Erika ringde mig och tröstade och grät. 

Jag tog ångesttabletten som jag har haft i medicinskåpet sedan mina självmordstankar i somras. Ska försöka sova men hjärtat slår 1000 slag i minuten och min stressnivå är på maximalt utslag. Livspanik! Jag har valt att leva men att det ska vara så här svårt. Att det ska vara så här svårt!

Jag fick ett mail till...

"Det var en rejäl sågning, det."

Så skrev du igår från tjänsteresan. Fortfarande har du inte lyft luren och pratat. Prata är det svåraste?

Jag är ändå lite glad att mitt hårda jobb hos terapeuten har börjat röra om i grytan här hemma. Jag känner mig inte panikslagen inför framtiden längre. Min självkänsla är kanske inte stark men starkare. Det är inte en beroende ynkrygg som du har att göra med. Är det hotfullt för dig, kanske?

"Vi får väl försöka snacka oss samman på fredag/lördag."

Vi får väl se.... Prata du så lyssnar jag.

Jag fick ett mail....

"Vi måste pratas vid" skrev du.

Du kände att du måste maila mig och skriva att vi måste prata. Du som har tigit dig igenom livet, du som är lika pratsam som en mussla.

"Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta så här. Det var länge sedan vi delade våra drömmar med varandra." Vilket hån! 

Jag känner mig lurad på mitt liv, varför har jag varit gift med dig i 27 år? Vad fick jag ut av detta livet? Ett liv i ensamhet i familjen, ett liv utan känslor, utan kramar utan sex utan värme utan omsorg.

Våra barn är stora nu, jag har haft enorm glädje av att vara mamma till dom. Jag har älskat dom varje dag och fått följa med på deras resa ut i vuxenvärlden. Du har aldrig offrat någon tid på dom. Du kunde aldrig begripa att du skulle finnas där även för dom. 

Konstigt att du mailar att - vi måste prata. Och sedan inte ens ringer en signal på telefonen utan åker på tjänsteresa i flera dagar utan kontakt. Vill du prata så måste du prata. Vill du tiga så tig för dig själv. Det är inte mitt fel!

Skyll dig själv!