Nu har det gått några veckor

Vi har bott i lägenheten i två veckor, lite drygt. Det känns som en fristad. Jag sover bättre och har kunnat minska ner på sömnmedecinen till 1/3 av vad jag tog tidigare. Ångestmedicinen behöver jag inte ta alls. Det börjar kännas som ett hem. Det är ganska befriande att ha vita väggar överallt, inga tavlor, gardiner mattor eller annat som stör lugnet. 

Sittar jag i fotöljen i "min hörna" kan jag titta ut. Bara titta ut. Trots att jag har bott vid havet i 17 år har jag nästan aldrig suttit och bara tittat ut. Nu ser jag inte havet längre. Himmel och skog. Lite trafik och några hyreshus. Men det är så skönt att bara sitta där.

F.d. maken har inte kommunicierat med mig överhuvudtaget på dessa veckorna förutom på mötet med advokaten. Har han inget att säga? Saknar han inte oss? 

Gamla huset känns dammigt och ruttet. Instängt och dött. Det är inte roligt att komma dit. Jag har fortfarande mycket saker kvar att tömma från huset och i helgen får jag ta ett ryck. Ser inte fram mot det alls.

Nu är lägenheten fixad

Efter att ha varit på HSB ett ANTAL gånger, första gången började jag t o m gråta mitt bland personalen, har det äntligen löst sig med att vi får vår drömlägenhet på femte och översta våningen. Vi kommer att ha både inglasad balkong och takterrass.

Och jag har börjat packa och röja jättemycket i källaren och på kontoret/mitt sovrum. Nu hoppas jag av veckan som kommer att vi äntligen kan få nyckel och kontrakt så att en del grejer kan flyttas dig. Och att jag kan flyttas dit. Jag skulle vara nöjd med en madrass på golvet till att börja med för det är verkligen jobbigt att bo här med en murkla till f.d. man.

Trädgården kommer jag att sakna. Och kaninproblemet är fortfarande inte löst. Hur gör man med tre underbara kaniner som man inte kan ha kvar? Den ena är gammal och borde inte behöva flytta. Den andra är jättestor och farlig, kan gå till attack mot vem som helst om hon är på dåligt humör. Den tredje är så liten och snäll så henne skulle man gärna vilja ha kvar. Men hon är en rymmarkanin, utan att vi vet hur det går till lyckas hon få upp alla burar och så hittar vi henne någonstans i trädgården. Dock är hon inte jättelätt att fånga.

Min f d man kommer jag inte att sakna - det kommer att bli en lättnad att slippa honom. För varje dag kommer jag på fler saker som jag irriterar mig på. Det känns som en falsk person som har varit i mitt liv i 30 år. 30 år är en lång tid! Det är ca 61% av mitt liv!

Varför har han inte skärpt till sig? Varför är det bara jag som har gått till terapeuter, läst självhjälpsböcker, pratat med väninnor? Hur kan det vara så att han bara har utvecklats bakåt istället för framåt? 

På två veckor

Egentligen gick det väldigt fort. Från gift och ovetande till skild och panikkrisad på två veckor.

Fick pappret från domstolen igår att vi från och med i måndags är skilda.

Mitt huvud snurrar av ekonomifrågor eller snarare ekonomioro och trots att jag har hittat en lägenhet som jag vill köpa så kommer jag inte framåt. Min kontaktperson på banken är på semester till på fredag. Vår mäklare tycker att det finns andra bättre lägenheter för pengarna. Jag vet inte vilka pengar jag kommer att ha. Möte med advokaterna är inte förrän om tre veckor. HSBs kontaktperson sitter i möte varje gång jag ringer henne och hon har inte ringt mig tillbaka. Jag vet inte ens om jag kan fortsätta handla mat med vårt "gemensamma" Eurocard?

Har målat om mina två trädgårdsstolar (som jag gillar) till en ilsket hallonröd färg. Mycket lyckat. Nu står de på altanen och torkar. Ska nu försöka sandpappra och olja in min älsklingsgungstol som har stått i sommarstugan i 17 år. Jag tänker köpa ett snyggt nytt tyg och klä om stolsdynan också.

Tankarna på mitt nya hem gör mig glad. Tankarna på mina förlorade år gör mig ledsen.

På jobbet

Hela bilen full med böcker och grejer som skulle till jobbet. Och kassar och säckar med grejer som skulle till återvinningscentralen. Och hästtäcken som behöver tvättas. Det sistnämnda vet jag inte riktigt hur jag ska lösa...

I alla fall var jag på jobbet, har mest jobbat hemifrån senaste månaderna men nu vill jag hellre sitta på jobbet för att undvika hemmastressen. Hade ett långt snack med en av mina äldsta och bästa kolleger - vi pluggade i stort sett samtidigt också (jag var hans fadder faktiskt). Hans bästa tips är att skaffa en ny lägenhet och köpa allt nytt på IKEA och må bra med att ha det nytt och fräscht och veta att man är värd det. Eller värd en Alvar Alto-vas om det är det man har önskat sig. 

Själv känner jag egentligen precis så också men jag vill inte att elaka maken ska ta alla grejerna heller. 

Har köpt illröd färg och ska måla om mina trädgårdsstolar! Funderar också på att måla den gamla skrindan vit. En skrinda måste vara optimalt att ha när man bor i lägenhet och ska släpa kassar från bilen in i hissen och in i lägenheten eller gå med tidningar till pappersinsamlingen.

Har gråtit och gråtit, allting känns ganska jobbigt! Men mina vänner är så himla schyssta. Har gjort en liten lista på folk som lovar att ställa upp. Det är som min trygghetsfilt.

Tröstätning funkar inte

Har nu provat chokladdragerade jordnötter, smågodis och salta pinnar. Inget hjälper upp humöret. Bara gråt i utbyte.

Plötsligt ännu mer (är det möjligt?) orolig för ekonomin. Ska jag ha råd att åka till torpet? Måste jag betala för hälften av hästens kostnader? Har jag råd att ha en lägenhet?

Får allvarligt börja fundera på extraknäck. Några förslag, någon?

I morgon är det 50-årskalas i Blekinge. Hoppas maken står för bensinen när jag åker dit...

Stämningsansökan

En chock i brevlådan idag när jag fick stämningsansökan från Tingsrätten. Trodde ändå att vi gemensamt skulle skriva på ansökan om äktenskapsskillnad men så har maken på egen hand skickat in ansökan utan att ens be mig skriva på. Hur svårt kan det vara?

Just nu är jag uppfylld av ledsenhet, ilska och hat. Jag är så fruktansvärt besviken på honom och på mitt liv. Jag trodde inte en sådan fjuttig sak som ett papper skulle rubba min balans så totalt. Men jag är verkligen jätteledsen och panikslagen. Det gör så ont!

Sitter här och kan inte jobba, tårarna bara strömmar och det är svårt att inte skrika rätt ut i luften hur arg jag är. Så ARG!

Psyk-snack

Dubbel psykdag idag. Först veckomötet med terapeuten som kändes bekräftande och aktivt idag. Det ger så mycket att ha den kontinuerliga kontakten med henne för det hinner inte gå så lång tid med mitt grubbel innan hon hjälper mig att se på saken på ett vettigt sätt. 

Och så psykläkaren på eftermiddagen som hjälper mig att skriva ut mediciner och tipsar om hur jag kan tänka inför att ta dem. Mitt största problem är just nu sovandet eftersom jag har kommit in i en jobbig fas när jag vaknar efter några timmar och inte kan somna om. Men med mediciner som jag kombinerar på ett eget sätt så har jag hittat en hyfsad metod.

När jag inte får sova blir det väldigt jobbigt. Natten är oändligt lång och det bara snurrar i huvudet. 

Kompissnack

Har varit maniskt sysselsatt med att röja ut grejer från källaren, packa in i bilen, slänga på återvinningen, köra till torpet osv osv. Nu är jag så trött.

Eftermiddagen tillbringade jag hos en kompis som också har gått igenom en skilsmässa och som jag har stort förtroende för. Det är så välgörande att bara prata med henne och att kunna känna att man kan vara helt ärlig.

Sorgligt att inte kunna säga att min man är min bästa vän. Att min man är en som jag inte kan prata med.

Liten paus i eländet

Maken är som sagt på fotbollsresa och därmed har lugnet lägrat sig i huset. Dottern har börjat prata med mig igen. Vi är fullt upptagna med att drömma om den fantastiska lägenheten som vi tittade på i torsdags. Allting var helt perfekt - möjligen bortsett från att man inte har någon trädgård på 5:e våningen. 

Jag har med mer energi än jag egentligen har börjat röja i källaren. Första målet är att befria en bokhylla som jag ska flytta till sommarstugan för att sedan kunna flytta mina böcker dit. Det är liksom en sjustegsraket med alla prylar jag har. Men innnan jag kan köra någonstans måste släpvagnen få skiftat däck.

Nu måste jag också sätta mig och göra en lista över ekonomiska förehavanden som jag sedan kan redovisa för advokaten på onsdag. Hur ska man kunna minnas ekonomiska saker från nästan 30 år? 

Det blev inte alls bra

När maken kom hem igår övermannades jag av en hemsk ilska och sa en massa dumma saker som gjorde dottern ledsen. Att han blev ledsen gjorde inget men att tappa dotterns förtroende just då kändes tråkigt när jag väl tänkte över situationen. Jag kunde sova för jag tog både ångest- och sömnmedel. 

Idag har vi tittat på lägenheter i ett nybyggt bostadsrättshus. Superfina och man vill verkligen flytta in direkt. Hoppas jag får så mycket pengar så att detta kan bli möjligt! Bara ett par tre miljoner så har jag mitt på det torra. Haha.

Har slängt massor med skräp och eftersom det var sophämtning idag fyllde jag tunnan så att den nästan svämmade över. Nu är jag i tvättstugan och röjer. Ska man slänga sina gamla kläder som man inte gillar riktigt längre? Kommer man att bli smalare eller tjockare av denna krisen? Men utslitna jeans är ändå utslitna så dom kan hamna i säcken redan nu.

Snart kommer paniken hem igen

Skrev själv ett sms och frågade när maken tänkte anlända i staden igen. Kl 18 idag var svaret. Panikont i magen igen och stress. Hur står man ut att ha en i huset som man inte vill ha här? När han säger att det är hans hem precis lika mycket som mitt hem - vad säger jag då? Det är outhärdligt. 

Efter en natt när jag vaknade första gången vid midnatt trots sömnmedel undrar jag hur jag ska kunna sova i natt. Det får bli dubbel sömn-dos tror jag. Sova och vara vaken. Jobbigt båda två. Somna och höra hur han går omkring i huset och inte tycker om mig längre.

Måste iväg

Kan inte jobba hemma som jag brukar. Jag måste iväg till jobbet och få miljöombyte och slippa bli distraherad av saker som borde göras eller saker som jag är orolig för att sakna. Har möte hos advokaten nästa vecka och tänkte skriva en lista på händelser och saker jag äger tills dess. Men först måste jag som sagt göra lite nytta så att min chef blir glad.

Dottern är på ett konstant dåligt humör och det vanligaste ljudet från henne är djupa suckar. Förmodligen är det samma med mig. Svårt att vara den som ska pigga upp henne. 

Förstår inte hur "maken" kan åka på tjänsteresa och inte ens ringa till henne. Att han inte vill prata med mig är en sak men varför inte försöka sitt allra bästa att behålla kontakten med henne? Hon är faktiskt inte så stor än.

Terapi, advokat och lägenhet

Igår var jag hos min terapeut. Jag är så glad att jag har henne. Hon blev uppriktigt förvånad och häpen över hur läget hade ändrats på bara en vecka. Så skönt att vi redan har jobbat ihop så länge med mina känslor och tankar så det är kort startsträcka för att komma till dom viktiga sakerna. 

Jag försökte börja med att hitta en advokat igår. Tyvärr visade det sig omgående att den som jag helst ville ha hade "jävsituation" och det förvånade mig inte eftersom makens företag givetvis också anlitar den bästa advokaten. Jobbar vidare på detta.

Idag kom jag att tänka på lägenheterna som är nybyggda och inflyttningsklara inte så långt härifrån. Jag har bokat tid med mäklaren i övermorgon och förhoppningsvis vill dottern följa med dit och kanske kan det kännas lite ljusare när vi börjar sikta mot ett nytt fint boende. Lite jobbigt att inte ha någon aning om hur den ekonomiska situationen kommer att se ut. Vilken hyra kan jag betala? Vilken insats kan jag betala?

Höghastighetspuls

Hjärtat bankar snabbare och snabbare. Jag befinner mig i konstant stress. Men jag är glad att jag kunde sova hyfsat i natt i alla fall. Idag ska döttrarna och jag åka till mitt föräldrahem och uppvakta morfar som fyllt 75 år. Skilsmässogubben ska spela golf. Han borde ha ett eget kök för jag står inte ut med att han sitter där och ser ut som en päst padda. Han tar definitivt för stor plats. 

Ont i magen

Så mycket gråt jag har. Kan inte hålla ögonen klara. 

Tog en promenad men det känns pinsamt att gå omkring och gråta när man möter grannar på cykel och i bil. Känner mig orkeslös.

Oroar mig för vad som händer om jag blir sjuk. Vem kan skjutsa mig till akuten? Vem hämtar mig från sjukhuset? Ont i magen. Tänk om det är samma onda som jag hade i somras? Tänk om jag blir dålig?

Krispanik.

Svullna ögon, många frågor

Vaknar efter en jobbig dröm, klockan är fyra och det börjar ljusna borta över Öland. 

Ögonen känns som svullna geleråttor, huvudet är svampigt.

Letar rätt på huskatalogen i bokhyllan, börjar fundera på om jag ska bygga mitt nya drömhus. Oroar mig för pengar. Hur ska jag ha råd att betala bensinen? Kan jag verkligen bo på landet och vara beroende av bil för att komma någonstans?

Gör mentalt en lista, säga upp telefonen, säga upp gymmedlemskapet, inte köpa nya jeans, äta kokt potatis till middag varje dag, hitta billigt schampoo på Lidl.

Får leta rätt på min dagbok och skriva ner allting.

Slänga bråte, slänga skräp. Packa mina saker. Roffa åt mig allt som det bara går. Vilka saker är mina i köket? Slänga mina krukväxter. Strunta i att plantera ut mina småplantor som växer i fönstret. Gräva klart i landen så att huset går att sälja.

Min kanin. Flytta henne till nya hemmet. 

Lägenhet eller torpet? 

Kan man bo utan att se havet?

Hur ska jag kunna sköta mitt jobb?

Skilsmässa? Livspanik!

Så kom du hem och sa att det bästa är om vi skiljer på oss.

Jag hatar dig din ruttna kålrot, det är min spontana tanke. Och det som jag spontant säger! Du har stulit mitt liv. Du har tagit 30 år av mitt liv och kvävt.

Jag har pratat med barnen men du fick själv ge dem beskedet. Sally kom ut och tröstade mig i köket. Erika ringde mig och tröstade och grät. 

Jag tog ångesttabletten som jag har haft i medicinskåpet sedan mina självmordstankar i somras. Ska försöka sova men hjärtat slår 1000 slag i minuten och min stressnivå är på maximalt utslag. Livspanik! Jag har valt att leva men att det ska vara så här svårt. Att det ska vara så här svårt!

Jag fick ett mail till...

"Det var en rejäl sågning, det."

Så skrev du igår från tjänsteresan. Fortfarande har du inte lyft luren och pratat. Prata är det svåraste?

Jag är ändå lite glad att mitt hårda jobb hos terapeuten har börjat röra om i grytan här hemma. Jag känner mig inte panikslagen inför framtiden längre. Min självkänsla är kanske inte stark men starkare. Det är inte en beroende ynkrygg som du har att göra med. Är det hotfullt för dig, kanske?

"Vi får väl försöka snacka oss samman på fredag/lördag."

Vi får väl se.... Prata du så lyssnar jag.

Jag fick ett mail....

"Vi måste pratas vid" skrev du.

Du kände att du måste maila mig och skriva att vi måste prata. Du som har tigit dig igenom livet, du som är lika pratsam som en mussla.

"Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta så här. Det var länge sedan vi delade våra drömmar med varandra." Vilket hån! 

Jag känner mig lurad på mitt liv, varför har jag varit gift med dig i 27 år? Vad fick jag ut av detta livet? Ett liv i ensamhet i familjen, ett liv utan känslor, utan kramar utan sex utan värme utan omsorg.

Våra barn är stora nu, jag har haft enorm glädje av att vara mamma till dom. Jag har älskat dom varje dag och fått följa med på deras resa ut i vuxenvärlden. Du har aldrig offrat någon tid på dom. Du kunde aldrig begripa att du skulle finnas där även för dom. 

Konstigt att du mailar att - vi måste prata. Och sedan inte ens ringer en signal på telefonen utan åker på tjänsteresa i flera dagar utan kontakt. Vill du prata så måste du prata. Vill du tiga så tig för dig själv. Det är inte mitt fel!

Skyll dig själv!