Efter att ha varit på HSB ett ANTAL gånger, första gången började jag t o m gråta mitt bland personalen, har det äntligen löst sig med att vi får vår drömlägenhet på femte och översta våningen. Vi kommer att ha både inglasad balkong och takterrass.
Och jag har börjat packa och röja jättemycket i källaren och på kontoret/mitt sovrum. Nu hoppas jag av veckan som kommer att vi äntligen kan få nyckel och kontrakt så att en del grejer kan flyttas dig. Och att jag kan flyttas dit. Jag skulle vara nöjd med en madrass på golvet till att börja med för det är verkligen jobbigt att bo här med en murkla till f.d. man.
Trädgården kommer jag att sakna. Och kaninproblemet är fortfarande inte löst. Hur gör man med tre underbara kaniner som man inte kan ha kvar? Den ena är gammal och borde inte behöva flytta. Den andra är jättestor och farlig, kan gå till attack mot vem som helst om hon är på dåligt humör. Den tredje är så liten och snäll så henne skulle man gärna vilja ha kvar. Men hon är en rymmarkanin, utan att vi vet hur det går till lyckas hon få upp alla burar och så hittar vi henne någonstans i trädgården. Dock är hon inte jättelätt att fånga.
Min f d man kommer jag inte att sakna - det kommer att bli en lättnad att slippa honom. För varje dag kommer jag på fler saker som jag irriterar mig på. Det känns som en falsk person som har varit i mitt liv i 30 år. 30 år är en lång tid! Det är ca 61% av mitt liv!
Varför har han inte skärpt till sig? Varför är det bara jag som har gått till terapeuter, läst självhjälpsböcker, pratat med väninnor? Hur kan det vara så att han bara har utvecklats bakåt istället för framåt?
Inlägg
